Veckans Gäst: Helena Olmås, långdistansvandrare

Till FREEDOMtravel

Annons

Helena Olmås jobbar i vanliga fall som personlig tränare, bland annat genom det egna företaget Health by Helena. Just nu befinner hon sig på andra sidan jordklotet och genomför ett projekt som är allt annat än vanligt. Helena vandrar nämligen tvärs över Nya Zeeland till fots – en vandring på över 3000 kilometer! Är det ens möjligt? Vandringen är inte enbart ett självändamål, utan Helena samlar samtidigt pengar till Cancerfonden. Helt fantastiskt!

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Vi har fått chansen att ställa åtta nyfikna frågor till Helena, som berättar om vad som fick henne att genomföra den här vandringen, om de tuffa strapatserna längs vägen, och om hur det går med insamlingen. Om du vill kan du också följa Helenas fortsatta äventyr på hennes blogg Newzealandbyhelena.com eller på Instagram: @helenateodora.

Kan du berätta lite om dig själv? Vem är du och vad gör du när du inte vandrar genom Nya Zeeland?

Jag heter Helena Olmås, kommer ursprungligen från Dalarna men har bott i Stockholm de senaste 17 åren. Jag arbetar som personlig tränare och projektledare på Master Training och driver även mitt egna företag Health by Helena vid sidan om, där jag mestadels arbetar med löpcoaching och coaching online.

Har du gjort några liknande vandringar eller äventyr tidigare? Berätta!

Mitt första ”äventyr” gav jag mig iväg på i mars 2010, efter en vinter med alldeles för mycket jobb. Jag hade för många år sedan läst Paulo Coelhos ”Pilgrimsresan” och jag tog en dryg månad ledigt för att åka till Spanien och vandra El Camino de Santiago de Compostela. Jag gjorde det mycket för den fysiska utmaningen och även för att få lite tid för mig själv, och jag ville försöka klara av de 80 milen på tre veckor.

20 dagar efter att jag hade lämnat lilla Saint Jean Pied de Port i Frankrike kom jag fram till Santiago de Compostela, smått ledbruten efter att ha gått i snitt 4 mil om dagen och utan att ha tagit en enda vilodag, men med ett pannben ljusår tjockare än innan.

Segerkänslan över att klara det, trots all smärta längs vägen, och att fysiskt utmattad komma fram till katedralen i Santiago de Compostela är en känsla som har etsat sig fast för resten av livet. Jag lovade dock mig själv att ALDRIG ge mig ut på en långvandring igen.

Drygt fyra år senare – i september 2014 – uppfyllde jag en annan av mina drömmar när jag firade min 35-årsdag i soluppgången på toppen av Kilimanjaro. Resan bokades helt spontant bara 3 månader innan, dagen efter att jag och mamma var en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 som fått vattenplaning och kommit över på vår körbana. Jag insåg att livet är extremt skört, att vi aldrig vet hur många dagar vi har kvar och att vi inte har tid att vänta på att göra allt vi drömmer om. Livet är kort … för kort.

Hur kom du på idén att vandra genom Nya Zeeland och vad är syftet?

Jag har alltid drömt om att få se Nya Zeeland (vem har inte gjort det!?). När jag kom hem efter min vandring i Spanien i april 2010 läste jag en liten notis i en resetidning om att volontärer hade arbetat i 17 år med att färdigställa en 3000 kilometer lång vandringsled genom hela Nya Zeeland.

Jag tänkte ”WOW!” men var fortfarande sliten efter El Camino och tänkte inte så mycket mer på det, det kändes som något som skulle förbli ett ”wow” och en ouppnåbar dröm – jag menar, vem har tid och energi att vandra 300 mil? Det är ju nästan fyra caminos …

När leden var färdigställd i 2011 släpptes en bok om leden som jag köpte. Jag bläddrade i den fram och tillbaka, drömde mig bort men ställde den i bokhyllan bland mina andra reseböcker och tänkte att jag aldrig någonsin kommer att vara SÅ galen att jag vandrar 300 mil. Det går ju bara inte.

Te Araroa spökade i mitt huvud under alla år och då och då plockade jag fram den där boken, tittade på bilderna och tänkte ”kanske … kanske skulle jag klara det ..?”. En dag för ungefär 1,5 år sedan satt jag på jobbet på en paus mellan två kunder och scrollade runt på Instagram.

Jag sökte för första gången på hashtagen #teararoa och den första bilden som dök upp i flödet var en bild tagen över havet, på en fantastiskt vacker vik med overkligt blått vatten. Jag klickade upp bilden och höll på att ramla av stolen när jag läste texten som avslutades med: ” …overlooking Helena Bay”. Helena Bay!? Det är ju min vik! Jag måste dit!

Planering och mål med Helena Olmås

Efter det gick det inte en dag utan att jag tänkte på Te Araroa, och efter mycket planering och ett extremt budgetliv för att spara ihop pengar konstaterade jag att jag faktiskt skulle komma iväg och göra den här vandringen. Det lilla frö som hade planterats i mitt huvud flera år innan hade vuxit till en hel trädgård av tankar och känslor inför faktumet att jag nu var på väg!

Det är långt ifrån alla som har möjligheten att ge sig iväg på ett sådant här äventyr. Många pusselbitar ska passa och jag kände mig så otroligt priviligierad över att få den här chansen. Jag kände att jag inte kunde åka iväg till andra sidan jorden och vandra 300 mil längs en av världens vackraste, men också tuffaste, vandringsleder och bara göra det för mig själv och mitt eget ego. Jag ville göra något mer, något större.

Sommaren 2013 fick min moster bröstcancer. Min moster och jag står varandra väldigt nära och jag ser henne mer som min syster, aldrig hade jag kunnat föreställa mig att hon skulle råka ut för en svår och i många fall dödlig sjukdom. Det kändes helt overkligt. Hennes sjukdom tog väldigt hårt på oss alla och det var en svår tid med operationer, cellgiftsbehandling och strålning. Behandlingen lyckades väl och hon är nu cancerfri.

Hade det inte varit för arbetet som görs kring cancerforskningen hade kanske inte min moster varit kvar i livet idag, så valet att starta en insamling till Cancerfonden för att ge min vandring ett större värde kändes inte särskilt svårt. Jag satte upp ett högt mål: 50 kronor per kilometer, totalt 150 000 kronor till cancerforskningen. Folk höjde på ögonbrynen men jag kände att ska jag göra det här ska jag göra det ordentligt.

Kan du beskriva vandringen? Hur lång är den, vad går den igenom för terräng och hur övernattar du längs vägen?

Te Araroa (maori för ”the long pathway”) är totalt 3007 kilometer lång och går från Cape Reinga på nordöns nordspets till Bluff, sydspetsen på sydön. Terrängen är varierande och består av allt man möjligen kan tänka sig.

Jag har vandrat på sandstränder, asfaltsvägar, skogsstigar, grusvägar, genom städer, över berg (högsta punkten längs Te Araroa är 1925 meter), genom (och i) floder och vattendrag, kohagar, i knähög lera, över vulkaner, genom snårig skog, upp – och nedför trappor (längsta trappsektionen var 1,9 kilometer uppför!) och över stora böljande fält. Starten från Cape Reinga är hård med 100 kilometer längs 90 mile beach, 4 dagar på sand och jag har hört om många som har hoppat av redan efter de första dagarna. Att vandra på sand är ingen lek …

Jag bär med mig mitt lilla röda Hilleberg-tält och har spenderat otaliga nätter i det, men i övrigt har jag bott i stugor (Nya Zeeland har ett fantastiskt system med ”huts” – stugor där man bor hur mycket man vill i 6 månader för cirka 600 kronor), på hostel och hemma hos privatpersoner som har bjudit in mig att stanna över natten. Nya Zeeland är ett fantastiskt gästvänligt land!

Nu är vi nyfikna Helena Olmås, vad finns i din packning?

Packningen är välplanerad och jag bär ungefär 20 kilo i min 65-litersryggsäck. I min packning finns förutom kläderna jag har på mig (shorts från Haglöfs, t-shirt från Icebreaker, strumpor från Gococo och kängor från Haglöfs): 

• Tält (Enan från Hilleberg)
• Stormkök (MSR Windboiler)
• Sovsäck (lättviktssäck från Haglöfs L.I.M.-kollektion), liggunderlag (Thermarest NeoAir XLite) och silkliner, d.v.s. tunn innersäck till sovsäcken (Kathmandu)
• Sandaler (Teva), extra shorts (Haglöfs), linne (Icebreaker), merino-underställ (Haglöfs), tunn överdragströja i merinoblandning (Haglöfs), mössa (Haglöfs), två par extra strumpor (Gococo), tre par trosor, regnjacka (Haglöfs), regnbyxor (Haglöfs), bikini
• Microfiberhandduk
• Drybags (Silva)
• Kompass (Silva)
• Pannlampa (Silva)
• Solglasögon (X-Cross)
• Olympus TOUGH TG-4 (vattentät kamera)
• SPOT Gen-3 satelliter messenger
• Vattenfilter (Sawyer mini)
• Solkräm, tandborste, tandkräm, toalettpapper
• Silvertejp
• First aid kit
• Kartor, iPhone, hörlurar, diktafon, kindle (läsplatta med trailnotes och e-böcker) och PowerTrekk-laddare från MyFC
• Dagbok + penna

Förutom detta bär jag såklart med mig mat (bland annat frystorkat från 24 Hour Meals/Blå Band som jag tog med mig från Sverige) och vatten.

Hur långt har du kommit och hur har det gått hittills? Vilka har varit de tuffaste utmaningarna och hur går det med insamlingen?

Jag har avverkat 2595 kilometer av de totalt 3007 och är just nu i underbara Wanaka. Jag har varit här i ett par dagar nu på grund av en kraftig vädervarning och stora mängder regn. Jag väntar här tills vädret har lugnat ner sig, har ett par dagar i bergen framför mig och det är rent utsagt livsfarligt i det vädret som är nu.

Jag har redan upplevt en bergstopp på strax över 1700 meter i dåligt väder – på tal om tuffa utmaningar – och jag gör inte om det igen. Med en sikt på cirka 20 meter över Mount Crawford i Tararua Ranges på nordön och i hård vind fick jag bokstavligen krypa längs marken och det var den första och enda gången jag grät av ren rädsla.

Förutom Mount Crawford var de leriga skogarna i norr de absolut värsta utmaningarna, Herekino Forest och Reatea Forest är de absolut brantaste och lerigaste skogarna jag någonsin har upplevt och ofta fick jag ta hjälp av träd för att ta mig både uppför och nedför de branta sluttningarna utan att ramla. Hemskt! Jag skulle i ärlighetens namn säga att varenda dag har varit en utmaning såhär långt, om inte fysiskt så mentalt. Att bita ihop och behålla fokus för en långvandring som den här är krävande.

Insamlingen går över förväntan och jag har snart uppnått fantastiska 130 000 kronor! Det är bara drygt 20 000 kronor kvar till mitt mål och jag hoppas och tror att vi fixar det innan jag når Bluff. Jag är minst sagt rörd över människors otroliga generositet.

Finns det något ställe som du upplevt som extra fantastiskt på Nya Zeeland? Berätta!

Det är helt omöjligt att välja bara en plats, jag skulle vilja lyfta hela det här landet! Det är utan konkurrens det vackraste och mest gästvänliga landet av de 30-tal länder jag har besökt. Nordön är grön, lummig och fantastiskt vacker och sydön spektakulär med alla berg och isblåa glaciärsjöar.

Man måste uppleva det här landet någon gång i livet och man ska ha god tid på sig. Det finns så mycket fantastiskt att se och uppleva, inte minst lokalbefolkningen som gör Nya Zeeland till ett extra speciellt ställe på världskartan.

Till sist en fråga som vi ställer till alla vi intervjuar: Vilket är ditt drömresmål?

Jag har redan bockat av ett par resmål på min drömlista (bland dem Galapagosöarna som jag varmt kan rekommendera!) men har fortfarande mer än ett kvar … Madagaskar, Alaska, Island och Costa Rica ligger dock högt upp på listan.

Jag vill också tillbaka till Afrika för en längre safari och jag är nyfiken på att vandra i Utah, USA. Mitt första resmål efter det här äventyret är dock hem till min familj i Dalarna, det är min starkaste dröm och största längtan just nu säger Helena Olmås.

Tack Helena Olmås för att du ville dela med dig av dina erfarenheter och tankar!

Du kanske också gillar:

Prachovské skály i Bohemian Paradise, Tjeckien

Att göra i Andorra på sommaren – 12 härliga tips Underjordisk flod i Puerto Princesa – Unescoarv i Filippinerna Att göra på Bohol i Filippinerna – 15 tips Naturupplevelse i Uzbekistan – vandring i bergen