Veckans Gäst: Johnny Friskilä, reseledare i Centralasien

Johnny Friskilä har alltid varit intresserad av resor och språk och började arbeta som lokalguide för tyska turister redan i högstadiet. Idag frilansar han som reseledare, framför allt i Centralasien och länderna där omkring, men det blir också många privata resor.

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Johnny har hunnit besöka ett 100-tal av världens länder, varav många tillhör de som kanske är lite mer ovanliga att besöka som turist. Vad sägs till exempel om Azerbajdzjan, Turkmenistan, Venezuela, Brunei, Algeriet och Nordkorea?

Vi har passat på att fråga Johnny om jobbet som reseguide, om dramatiska upplevelser under resorna och om tips till dig som också är nyfiken på att uppleva lite annorlunda och exotiska resmål. Om du vill läsa mer om Johnnys resor kan du kika in på hans reseblogg Johnnybajdzjan.

Kan du berätta lite om dig själv? Vem är du och vad sysslar du med till vardags?

Mitt namn är Johnny Friskilä och förutom att fotografera och driva bloggen Johnnybajdzjan, är jag egenföretagare som frilansar som färdledare och översättare. Jag bor i Stockholm sen 2002 men kommer ursprungligen från Narvik i norra Norge.

Som färd- eller reseledare följer jag med skandinaviska resenärer österut, till Ryssland, Turkmenistan, Iran, Azerbajdzjan med mera. Namnet på min blogg, Johnnybajdzjan, är en ordlek just med tanke på Azerbajdzjan och alla länder som slutar på –stan som jag åker till.

Hur startade ditt reseintresse och vart gick de första resorna?

Reseintresset har nog varit där sedan jag som sjuåring fick åka med mina föräldrar på en resa till Svarta havet i dåvarande Sovjetunionen. I högstadiet var jag rätt duktig på tyska och fick jobb som lokalguide för tyska kryssningsturister. Det är nu över 20 år sedan.

Min första resa på egen hand gjorde jag när jag var 17. Jag åkte en vecka till London och Liverpool. Några månader efteråt, när jag hade fyllt 18 köpte jag en interrailbiljett och hälsade på brevvänner i Ungern, Slovenien och Kroatien. Det var sommaren 1997. Hösten samma år åkte jag ett år som utbytesstudent till Murmansk i Ryssland.

De första lite mer äventyrliga resorna gjorde jag 2003 och 2004. Den första var 7 veckors backpacking i de ryska delarna av Kaukasus samt Centralasien. Den andra var en 8 veckors resa landvägen från Stockholm till Pyongyang.

Kan du berätta lite om jobbet som reseguide? Hur blir man guide och vad är det roligaste respektive svåraste i jobbet?

Jag var 16 år första gång jag jobbade som lokalguide i min hemstad Narvik. Min guideutbildning var ett par timmar i en buss tillsammans med min chef och andra blivande guider. Jag fick ett manus, samt lära mig hur jag skulle hålla mikrofonen. Mina guidekollegor berättade ibland om hur de brukade göra, kom med tips och förslag.

Det var i alla fall så jag började. Det ena ledde till det andra. En fyratimmars stadsrundtur blev till heldagsutflykter. Jag fick veckoturer runt norra Norge, Sverige och Finland. Jag jobbade ett tag på kryssningsfartyg. Jag tog en reseledarkurs hos Ölvemarks i hopp om att bli vald ut som en av deras nya färdledare på deras bussresor i Europa. Jag valdes bort.

Några år senare fick jag chansen igen. Företaget Världens Resor behövde en färdledare till sin rundresa i Kaukasus. Jag kände regionen väl efter egna resor där. Jag kunde ryska. Utan erfarenheter från regionen eller kunskap i språket hade jag nog aldrig fått jobbet. Så även om det idag finns reseledarskolor som tar dyra pengar för en utbildning som kanske är mycket bra, vad vet jag, så var det språkkunskap och eget resande som gjorde att jag nu kan frilansa och jobba som färdledare.

Det roligaste med färdledarjobbet måste vara alla härliga människor jag möter, både bland sina skandinaviska resenärer och bland lokalbefolkningen. Resan i sig blir ju ett jobb. Man åker till samma land, samma stad eller upp i samma berg, gång på gång.

Dock är det roligt gå mer i djupet på en stad, uppleva hur den kan se annorlunda ut från år till år, utvecklas. Det är också roligt att använda ett annat kameraobjektiv när man besöker samma resmål för andra gång jämfört med första. Det svåraste med jobbet är nog egentligen att inte få vara hemma i min lägenhet, inte kunna umgås med vänner eller få laga min egen mat.

Har du varit med om något missöde eller någon mer dramatisk upplevelse under någon av dina resor?

Vid ett par tillfällen har jag på mina privata resor blivit måltavla för stenkastande ungdomar. Att vara utan bagage fyra dagar i Havana var mindre roligt, eftersom det att få tag i tandborste, tandkräm och underkläder i det planekonomiska Kuba tog en heldag.

I Kyoto blev jag en gång utslängd av en svartsjuk couchsurfarvärd. I den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien ville de ha en muta när jag skulle lämna området. I Afghanistan ville de heller ej släppa ut mig, och det samma upplevde jag en gång i Tadzjikistan. Jag har dock aldrig faktiskt betalat någon muta i ett sådant sammanhang.

Min farligaste upplevelse var varken i Nordkorea, Iran eller Afghanistan, utan i Paris. Det bröt ut panik i människomängden som tittade på fyrverkerier nedanför Sacre Coeur. Jag var mitt i folkhavet och att någon inte trampades ihjäl där fattar jag inte. Det var livsfarligt.

Kan du berätta om 3 resmål som du gillar och tycker att fler borde upptäcka?

Georgien med dess huvudstad Tbilisi är definitivt ett resmål som kan bli stort i framtiden. Enda anledningen till att det inte redan är stort är troligen avsaknaden av direktflyg från Sverige. Georgiska köket är en upplevelse i sig och man får äkta vara nästan oavsett vart man går.

Det georgiska vinet är inte sämre det heller och det finns de som påstår att vinet som dryck har sitt ursprung just i Georgien. Tbilisi har boenden för alla budget och från Tbilisi är det enkelt att göra dagsutflykter till andra delar av landet, upp i bergen eller ut till vingårdarna.

Iran får bli nästa. Dit går det direktflyg från Sverige och billiga flyg finns med byte i till exempel Istanbul. Att inte fler åker till Iran fattar jag inte. Eller jo, jag fattar det med tanke på klädkod och alkoholförbud. Men ändå, trevligare land och folk ska man leta länge efter. I ett så stort land finns så mycket variation och jag ser verkligen fram emot att åka dit igen i oktober i år.

Till slut tycker jag Algeriet är ett land värt att upptäcka. Om det är något land jag besökt bara en gång och verkligen VET att hit kommer jag tillbaka, så är det Algeriet. På en vecka där var nog jag den enda blonda människa jag såg. Människor hälsar på gatorna. Det mesta är billigt.

För en fotograf är huvudstaden Alger, men också städer som Oran, Tlemcen och Constantine riktiga pärlor. Nivåskillnaderna när städerna klättrar uppför kullarna, blandningen av fransk och arabisk arkitektur, med inslag av berber- och romersk sådan. Ett land vars ekonomi inte alls bygger på turism, som är rätt så svårtillgängligt och byråkratiskt att få visum till. Men oj vad vackert när man väl är där!

Vilka är dina bästa tips för den som vill resa i Centralasien? Hur förbereder man sig och vad behöver man tänka på?

Det finns olika definitioner på Centralasien men ofta menar man de fem tidigare sovjetrepublikerna och nu självständiga länderna som alla slutar på –stan: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Turkmenistan. Ibland räknar man även in Afghanistan, ibland Mongoliet och nordvästra Kina, Xinjiang.

Variationen är därför oerhört stor i Centralasien och det är klart, vill man enkelt och smidigt beta av fem länder och samtidigt få en upplevelse för livet, då kan en gruppresa med mig som färdledare vara ett bra alternativ.

Dessa gruppresor kostar förstås en del, men om man summerar flyg, mat, visumkostnader, hotell, guider och transport, så blir det ändå ett rätt så prisvärt alternativ. I Turkmenistan får man till exempel inte åka runt själv utan inhemsk guide och chaufför. Priserna kan då lätt skena iväg, vilket ju inte händer på en gruppresa.

Om man däremot vill åka själv, så är numera både Kazakstan och Kirgizistan visumfria för svenska och de flesta europeiska medborgare. Att flyga dit behöver heller inte vara dyrt, och Kirgizistan kvalade nästan in på listan över vilka tre resmål jag tycker flera borde upptäcka. Boende av enklare standard behöver inte kosta så mycket, och mat och dryck-budgeten per dag överstiger sällan hundralappen i något av dessa länder. En öl kan kosta tre kronor på en uteservering i Dushanbe.

Det viktigaste att tänka på får bli att påse att alla formalia är avklarade innan man åker iväg, vara förberedd på att engelska bara pratas av vissa och inte alla, inte ens inom resenäringen. Sen är det här Centralasien, det är inte Västeuropa och någon större turistinfrastruktur som i till exempel Sydostasien finns inte. Åk med ett öppet sinne och acceptera att saker och ting ibland blir som de blir och inte som du tänkt.

Hur ser dina resplaner ut inför den närmaste framtiden?

Juli och augusti månad kommer i stort sett tillbringas hemma i Stockholm. I slutet av augusti börjar dock färdledarsäsongen för min del med tre olika resor. Först en resa med båt och sen tåg från Stockholm via Tallinn och Moskva till Kazakstan och Urumqi i Kina. Sen blir det en rundresa i Kaukasus där vi åker runt och upplever det bästa av Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Avslutningsvis en rundresa i Iran.

Alla dessa tre är alla jobbresor. När det gäller privata resor satsar jag på att åka bort ett par veckor i slutet på november, början av december. Jag har inte köpt några biljetter ännu, men har några alternativ. Ett av dem är att upptäcka mat och kultur i Punjabprovinsen, båda på den indiska och den pakistanska sidan. Sen har jag resefantasier både om Etiopen och Eritrea, irakiska Kurdistan och Libanon, fast där är det nog lite väl kallt under årets sista månad.

Till sist en fråga vi ställer till alla vi intervjuar: Vilket är ditt drömresmål?

Det finns många resmål som är drömresmål. En resa till Yemen med Socotra är ett sådant, men där får jag nog vänta på freden först. Något annat jag drömmer om är en riktig rundresa i Afghanistan. Jag reste till Iran och Afghanistan våren 2011 men på grund av säkerhetsläget i Afghanistan spenderade jag alla mina dagar i staden Herat. Inget fel i det, men jag skulle gärna se mera av landet.

Ett annat, och kanske mer vanligt drömresmål är Antarktis, uppleva glaciärerna och pingvinerna på nära håll. En riktigt riktigt lång kryssning hade heller inte varit fel. Bara läsa böcker och koppla av från världen. Eller kanske det heter koppla ner numera?

Tack Johnny Friskilä för att du ville dela med dig av dina erfarenheter och tankar!

Översta bilden: Johnny Friskilä på Madeira, fotograf: Ruslan Hamidullo

Du kanske också gillar:

Luftballong i Kappadokien – ett äventyr för livet Äntligen på väg – en första dag med strul Södra Etiopien – Tant Anna dammar vidare Med varma hälsningar från Uzbekistan Senegal i Västafrika – Tant Anna och baobabträdet