Djibouti – eller Tant Anna reser till månen

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Tanken var inte alls Djibouti, det var Eritrea, men efter alldeles för mycket strul med ett covidstängt land och svårigheter att få fram vettig information så gav jag upp, bokade en resa till Seychellerna men såg mej själv inte platsa där mellan hånglande honeymooners.  

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Kartgoogling och valet föll på Djibouti, det lilla ökenlandet som ligger inklämt mellan Somalia, Etiopien och Eritrea. Inte en människa jag känner visste var det låg och jag blev idiotförklarad för att jag reste ensam dit. Det är ett av världens minst besökta länder.  

Djibouti är en före detta fransk koloni, idag en självständig republik, dock inte problemfritt vad det gäller politik, infrastruktur och flyktingströmmar. Landade efter flyg Bryssel-Addis Abeba-Djibouti (huvudstaden heter samma som landet), den torra hettan slog emot mej som en käftsmäll. Möttes av min lokala tourguide för de kommande fem dagarna; Moussa, som visade sig vara en toppenkille och tog hand om mej som jag var hans mamma typ. Checkade in på City hotel i det lugna Heronområdet, 50 dollar natten. 

Morgonen efter hämtas jag upp av Moussa och en lika munter chaffis. Passerar megastora hamndockor, alla utlandsägda. Asfaltvägen är till en början hyfsat bra, jag stiftar bekantskap med Djiboutis blå rosor. De blå rosorna är alla dessa tusentals blå tunna plastpåsar som fastnat i buskar och träd. Längs vägen står lastbilar på rad, sophögarna pyr och lokalbefolkningen har påbörjat dagens gatuhandel. 

Stora utländska militärcamper ligger utslängda i halvöknen mellan bergen, i övrigt är det inte mycket till bebyggelse. Asfalten övergår till sten och sand.  

Arta beach är en gudsförgäten håla med ett par stenhus och en toa av korrugerad plåt där jag klämmer mej in för att svida om till baddräkt, försöker att inte kliva i det alltför snuskiga kiss och bajshålet. 

Ut på böljan blå, vi letar VALHAJ! Den lilla utombordaren puttrar försiktigt fram och efter någon timme ser vi en krusning och en skugga. Här sker valhajssnorklingen på ett etiskt vis, inget jagande efter djuren och avstånd hålls.

Mask och fenor på, jag plumsar i havet som värsta valrossen, ser valhajen på håll och snorklar ditåt. Det är ett ensamt djur, runt 7 meter. Den tar ingen som helst notis om oss, dess ryggfena nuddar min mage och jag glömmer nästan att andas, så COOLT. Ett gäng med färgglada fiskar följer valhajen. Vi ser senare ytterligare två valhajar men låter dom vara i fred. 

Valhaj är den största hajsorten av alla, den kan bli upp till 12 meter, den äter plankton, mindre fiskar och fiskägg, detta vänliga djur är inget att vara rädd för.  

Till aftonmål har jag önskat fisk. Moussa, jag och två fransmän åker till hjärtat av stan, fiskrestaurangen har en stor frysbox med locket öppet och halvtinade fiskar med stumma vita ögon. Vi avstår och väljer ett annat matställe.  

Dag 2 börjar med minaretutropen, min granne som bor i ett skjul på bakgården viker ut sin bönematta och vänder sig mot Mekka. Melodislingorna letar sig ut över stan och en ny dag har börjat. 

Själv packar jag badgrejer och drar till Moucha island för heldags bad och snorkling. Ett stort gäng delfiner följer båten. Ön är 3 km lång och har runt 20 bofasta, båtturen tar en timme och man hämtas upp på eftermiddagen. 

Snorklingen var helt ok, men inte den bästa jag gjort, mest småfisk. På Moucha serveras dagens rätt, det är den enda rätten också, köttfärssås och spagetti. Sen tar jag siesta under markiserna. Övernattningsmöjligheter finns i de små stenhusen. 

Dag 3, ut på vägarna med 4Wbil. Jag är glad att jag inte hyrde en egen bil för denna heldagskörning, vägarna är fulla med djupa hål och ibland ren sandpist. GPS funkar inte men min chaffis vet precis var och hur. Veckan innan jag kom till Djibouti hade det regnat rejält och stora sjöar med brunt vatten bildats, gräset såg kanske lite grönare ut. Nu är jag ingen geolog men vi färdas över vad som för miljontals år sedan var havsbotten.  

Kameler används för transport och för sin mjölk, man rider inte på djuret. Och nej, detta öknens skepp är inte utmattad av törst, han är pilsk! 

I Dhikil, en dammig håla, stannar vi och chauffören köper khat, drogen som i princip alla män tuggar som uppiggande och hungerstillande medel. Man repar av bladen, tuggar, formar en boll som man håller i kinden, ser ut som på en hamster typ. Dagsbehovet kostar 5 dollar. 

Själv köper jag mej en PYJAMAS, de kallas så, dessa enkla raka klänningar. Väljer tyg, det sys upp och kostar 5 dollar. I am dressed for succes. 

På grund av klimatet i landet är det mycket svårt att odla något, nästan allt importeras. 

Faunan är inte heller så värst stor, förr fanns både elefanter och giraffer men det har vandrat vidare till grönare områden. En skygg Grantgasell skymtar bakom akaciorna och några Beiraantiloper vilar i sanden. 

Flåsar mej upp för berg av gamla vulkanrester och det känns som jag står på toppen av världen. Vi är nu nära den etiopiska gränsen. 

Solen börjar sin bana nedåt och vi kommer fram till Lac Abbe, Abbesjön, i skymningen. Ett skådespel utan dess like. Afarfolket vallar hem sina åsnor, ett vildsvin springer så det bildas ett dammoln efter honom. 

Övernattning sker på en ökencamp, den enda i detta förunderliga landskap. Sovplats i tält eller stenhydda, det är kolsvart och endast stjärnorna blinkar. Här är man så långt borta från civilisationen man kan komma och kontakt med omvärlden sker endast med satelittelefon. 

Dag 4 stiger upp i svinottan, intar en enkel frukost. Dagens första solstrålar kikar fram och de märkliga kalkstensklipporna reser sig högt som skrämmande skuggor, den högsta är 45 meter. Ett par sjakaler leker i sanden. 

Det är hundratals skorstenar och snart ser jag varför dom kallas så. Från varma källor leds svavelånga upp genom de ihåliga klippstoderna och röken stiger mot skyn. Vattnet i källorna är 80 grader. Just här i Afartriangeln/Afar depression sker förskjutning mellan tre tektorialplattor, underjordiska vattenkällor skjuter upp magman, klipporna bildas.   

Det är som att befinna sig på månen. Eller som vetenskaparna tror, att detta är mänsklighetens vagga. 

Själva saltsjön är en av sex sjöar som är förbundna med varandra, en stor flock flamingos doppar tårna i vattnet. Sjön är 19 km lång och 17 km bred. 

Det finns ett rykte som visade sig vara falskt; att Apornas planet 1968 spelades in här, hur som haver, det är som att befinna sig på en annan planet, utan apor. 

Följ Anna här:

• Webb
• Facebook

Anna Nilsson Spets

60+ årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Fakta om Egypten – 30 saker du (kanske) inte visste Tant Anna hamnar på Mars – andra delen om Djibouti Underjordisk flod i Puerto Princesa – Unescoarv i Filippinerna Att göra på Bohol i Filippinerna – 15 tips Att göra i El Nido, Palawan – 12 tips till resan i Filippinerna Äventyr runt Antalya och Kas – dykning och vandring