Moheli i Komorerna – ett annorlunda resmål

Till FREEDOMtravel

Annons

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Moheli aka Mwali är den allra minsta av Komorernas öar, med sina 213 km2 (tänk storlek Orust) är den knappt skönjbar på kartan. Fomboni heter huvudorten. Flyget tar 20 minuters från Moroni till Fomboni, proceduren med papper och stämplar sker ytterligare en gång och om infrastrukturen var klen på huvudön så saknas den totalt här.  

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

På Moheli finns inte många boenden att välja mellan, mitt val föll på Laka lodge, med helpension, egentligen mycket dyrare än min snålbudget tillät. Valet visade sig vara värt varenda spänn då närhet till mat och fikaställen var lika med noll.  

En minibuss från lodgen väntade på mej, två timmars resa på slingriga vägar, uppför, nedför och många hej-kom-till-mej-kurvor. Landskapet är amazing… 50 nyanser av grönt och naturens konstnärer har skvätt ut färgklickar i form av tropiska blommor. 

Där vägen tar slut ligger Laka lodge, bungalows med terrasser mot havet, i navet en reception och restaurant. Det visar sig att jag är den ENDA gästen, hela veckan. Det är lågsäsong och precovidtider. Min alldeles egna bungalow ligger ensligt längst bort på stranden, fläkt och myggnät kommer att bli till stor hjälp under veckan. 

Första natten vaknar jag av att något biter mig ilsket på ryggen, skorpion var min första tanke. Yrvaken och lite nojig trevar jag mej fram i beckmörkret, väcker upp nattvakten och använder min excellenta skolfranska, han suckar och somnar om. Får liv i en annan personal som följer mej till min bungalow, vi skakar sängkläder och kryper på golvet och hittar en jävla scolopender. Den slås ihjäl med ficklampan. Min räddare i nöden repar av en handfull blad från en planta o gnider in ryggen på mej, scolopendrar är inte farliga men har viss giftighet och bitas kan dom onekligen. 

Laka lodge bjuder på fest tre gånger om dagen och internet funkar hyfsat i matsalen. 

Frukosten är en blandning med rätter från olika världsdelar, lunchen består oftast av nudel eller risröra med fisk. En och annan aubergin och brödfrukt slinker med i grytorna.  

Efterrätten smakar sol och värme och kommer direkt från trädgården; papaja, mango, jackfrukt. 

Varje dag tar jag en sån där babybanan med mej och ställer mig och småpratar vid en enorm bambu. I bambun bor det en lemur, han verkar ha tagit semester, vi ses aldrig. På Moheli finns två arter lemurer. Jag letade i kanonkuleträdet också, ingen Herr Lemur. 

Indiska oceanen ligger snudd på spegelblank den morgonen jag har bokat in en snorkeltur. Laka lodge erbjuder både snorkel och dykturer.   

Vissa tider på året kan knölvalar ses då de tar sin emigrationsrutt här utanför. Delfiner, valhaj och jättemantor är också något som säsongsvis kan skådas. Dessvärre har dugongerna flyttat. 

Hela området är skyddat, marin nationalpark, inget dynamitfiske här inte. Livet under vattenytan bjuder på en akvarieupplevelse de luxe, fiskar i färgskalans alla nyanser, hummer, friska koraller och en sikt på många, många meter. En karettasköldpadda gör sällskap med mej en bit, kikar med sina visdomsögon och simmar vidare. 

Lepry island, lepraön, en i dag obebodd pytteliten vulkanö med en sorglig historia. Jag ser resterna av en minimal moské, kanske var det dit man gick för att söka tröst i eländet för till den här ön gjorde alla sin sista resa i livet.  

Havet, vinden och tiden har transformerat gravplatsen till en mänsklig vägg där benrester sitter inkilade mellan jord och rötter. 

Det dagliga livet runt lodgen innebär renoveringsarbete inför den kommande säsongen, nya palmtak ska flätas, stranden krattas och kokospalmerna beskäras och det enda sällskap jag har är nattvakten som varje kväll med ficklampa och paraply ser till så jag kommer hem ordentligt. Vi tar ett bloss på min veranda, sen tar han sin ficklampa och patrullerar den öde stranden. Ej heller att glömma är mina geckokompisar som varje afton har stormöte på bungalowväggen. Och det är nu regnperioden börjar, onekligen…

Jag vaknar och somnar av hällande regn och åskoväder, alla mina planerade utflykter flyter formligen bort, lodgen arrangerar annars olika turer; äggläggning hos de gröna havssköldpaddorna, spana in de endemiska Livingstones fruktfladdermöss och besök vid vattenfallen. 

Vägarna spolas bort och liknade mer traktorvägar. 

Å andra sidan, naturen bjuder vackra skådespel från min veranda, jag badar i spöregnet, läser och sippar goda juicer.  

Det är väl det som kallas att chilla ? 

Ett stenkast från min välordnade och bekymmerslösa vardag ligger en by. Gatorna är rena rama lervällingen, husen och skjulen klamrar sig fast vid varandra och de fullastade minibussarna kommer och går. 

Tanken slår mej många gånger: -Vad väntar de på? Ett dagsverke som kan ge en slant, en kund? 

Komorerna är ett av Afrikas fattigaste länder, också ett av de mest tätbefolkade. Åratal av politiska schismer och statskupper, korruption och ineffektiv ekonomi har lett till denna misär. Här finns inga naturtillgångar att tala om och inkomstbringande saker som turism faller bort pga dåliga kommunikationer och obefintlig infrastruktur.  

Längs huvudgatan i byn finns ett och annat hyfsat hus, men insidan är något helt annat. Utlandsarbetande släktingar bidrar till ett husbygge men inomhus finns knappt mat på bordet eller vatten och el. Behovet av alla former av bistånd är påtagligt. 

På Komorerna tjänar man sitt dagliga bröd genom småhandel, jordbruk och fiske. Man odlar kassawa och kryddväxter samt ylang ylang till parfym. Affärsverksamheten i byn verkar gå sådär, knappt några varor, ej heller kunder. 

Den här dagen är en helt vanlig dag och borde vara dagen då barn går i skolan men i stället ser jag dem slira runt i byn, hänga vid busstoppet eller hjälpa sina föräldrar. Officiellt råder 10 års skolplikt men många hoppar tidigt av skolan pga ekonomiska och sociala orsaker. Läs och skrivkunnigheten är skrämmande låg. 

Byns naturliga mötesplats är stranden, där avhandlas dagens fiskpriser, männen drar en spader och barnen spelar kula. Dessvärre används stranden också till allmän toalett och sophög. Verkligheten är något helt annat bakom lodgen. 

 Alla medaljer har sin baksida.  

Dagen för återfärd till storön kom, anlände i god tid till en av de minsta flygplatser jag varit på, flyget inställt och det var jag beredd på, då det sker rätt ofta. Vad jag däremot inte var beredd på var slagsmål för att komma med nästa flyg. Efter timmar av köande, skrikande och armbågande blev jag indragen i vänthallen, stort som ett svenskt vardagsrum. Ytterligare timmars väntan, ingen mat eller ens dryck att köpa och 35 grader varmt.  

Väl framme på Grand Comoros unnade jag mej ett bättre boende med swimmingpool utan vatten men ett fungerande nät som då förmedlade att mitt flyg hem hade gått 8 timmar tidigare. Söndag, allt stängt, paniktaxi till flygplatsen, boka nytt flyg och pengarna flög i väg snabbare än flyget. 

Så för den som har en stor portion travel skills och tålamod och vill uppleva det autentiska afrikanska ölivet, ÅK!  

Följ Anna här:

• Webb
• Facebook

Anna Nilsson Spets

60+ årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Komorerna – de okända öarna Djibouti – eller Tant Anna reser till månen Tant Anna bland kaffe och pannkakor i Etiopien Södra Etiopien – Tant Anna dammar vidare Tant Anna hos Karo och Konsostammen i Etiopien Att göra i El Nido, Palawan – 12 tips till resan i Filippinerna