Gästskribent: Anna Nilsson Spets
På minnesplatsen i Potocari utanför Srebrenica är luften tjock av sorg, inte ens ett fågelkvitter. Ingen säger ett ord, ord kan inte beskriva detta. Himlens alla änglar gråter.
Twittra
Dela
Dela
Pin
Dela
DelaTiden stannar upp, jag backar bandet till – 95 när helvetet bröt ut på alla kanter och ondskan visade sitt värsta ansikte.
Srebrenica ligger i östra Bosnien, i det som i dag tillhör den serbiska delen. Namnet Srebrenica betyder silver=srebro, i området bröts silver och andra mineraler. Staden är mycket gammal, runt 2000 år och har rötter i det Ottomanska riket.
Just då, i juli 1995, satt jag i en sommarstuga på östkusten, transistorradion kablade ut nyheten om Srebrenicas fall, jag grät.
Mitt arbete var då integrering av flyktingar, större delen från Bosnien. 450 trasiga och traumatiserade människor som kommit till min lilla hemstad i Mälardalen. Mina bosniska flyktingar satt nätterna igenom med amatörradio för att försöka få information om anhöriga. Någon fick ett Rödakorsbrev som varit månader på väg – “Vi har inte ens salt”, skrev en farmor från Srebrenica, staden som hade en saltindustri.
Srebrenica förklarades som en FN skyddad zon. De serbiska styrkorna drog allt närmre för att i juli 1995 inta staden.
Runt 20 000 flyktingar från närliggande områden sökte sig till FN basen i Potocari. Många flydde genom skogen och över bergen mot Tuzla. FN trupperna avväpnades och katastrofen blev total, kvinnor och barn bussades till Bosnienkontrollerade områden och pojkar och män avrättades. 8372 pojkar, makar, bröder och farföräldrar.
8372 8372 8372 8372 8372
Den före detta batterifabriken i Potocari är idag en utställningslokal, ångesten klamrar sig fast i väggarna. Kvinnor våldtogs och misshandlades, alla pojkar och män skildes från sina familjer. De återsåg varandra aldrig mer.
Detta var nutidens största folkmord i Europa, ett planerat sådant då transporter, bränsle, uppsamlingsplatser och massgravar redan var förberedda.
Den 11 juli varje år högtidshålls minnesdagen av massakern. Än idag, 28 år senare, begravs offer som hittats i nyupptäckta massgravar och identifierats genom DNA. I dag är Srebrenica en stad som fortfarande läker, många hus är tomma men livet har på något sätt gått vidare.
Området runt stan har en lång tradition av hälsokällor och vi åker på slingrande vägar upp över staden till det gamla spaområdet Guber.
Naturen är som gjord för vandringar och picknicks. Vid varje underjordisk källa sitter en skylt som talar om vad vattnet från just den källan är bra för.
Vi sköljer oss med allt möjligt för att få bättre syn och framför allt skönhet. Vattnet innehåller kalcium, magnesium, järn, koppar mm. Tyvärr hittar jag ingen källa för evig ungdom.
Det gamla välkända kurhotellet står öde sedan många, många år. Sportanläggningen kommer det aldrig mer att sportas i.
Utsikten över staden är vackrare än dess sorgliga historia.
Bosnien och Hercegovina har oerhört mycket att erbjuda, mycket kretsar ju kring dess historia med flera krig, etnisk rensning och flykt. Ska man påminnas om allt detta ? Mitt enkla svar är ja, vi ska påminnas för att vi ska förhindra att det händer igen.
ta sig till Srebrenica
- Egen bil: 75 kilometer från Sarajevo
- Buss: Från Sarajevo varje dag
- Turer: Guidade turer från Sarajevo
Följ Anna här:
Anna Nilsson Spets
Du kanske också gillar:
Svenska 
Deutsch 
English (UK) 
Suomi 
Polski
BP säger:
Ditt inlägg är en påminnelse om att människan aldrig drar lärdom av något. Och kommer inte göra det heller. Man borde ha lärt sig av andra världskriget, men nej det har man inte gjort… Så tragiskt…
20 april 2023 — 20:23
Anna Nilsson Spets säger:
Ta lärdom av andra världskriget, ja man hade ju hoppats, det skedde inte och kommer aldrig att ske. Tyvärr
22 april 2023 — 7:25
Deciree Granberg säger:
Det är så hemskt vilken ondska det finns i världen. Våra kompisar är från Bosnien och dom flydde för sitt liv och var med om allt detta. Hemska hemska tanke vilket liv dom levde. Dom skildes åt men hon hade turen att inte våldtas och dödas och dom hade turen att hitta igen varandra igen. Det är att dom hade änglarna med sig kan man säga.
21 april 2023 — 7:26
Anna Nilsson Spets säger:
Jag jobbade med flyktingar just från Bosnien, jag hörde så många vidriga historier, dagligen, det fanns liksom inga gränser. En och annan solskenshistoria med förstås, men få.
22 april 2023 — 7:27