Tant Anna hamnar på Mars – andra delen om Djibouti

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Förmiddagskaffe i en ny dammig håla, inget är som kaffet på Afrikas horn, tungan krullar sig av smakerna. Vägen är asfalterad och snart befinner jag mej sålunda vid Afrikas lägsta punkt, 155 meter under havsytan. 

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Lac Assal, Assalsjön är en salt och kratersjö, världens tredje saltaste. (De två saltaste ligger i Antarktis och i Etiopien). Sjön ligger i en del av Danakilöknen som för övrigt breder ut sig i tre länder; Djibouti, Etiopien och Eritrea. Assalsjön är dock rätt liten, 19 kilometer lång och 7 kilometer bred. 

Sjön krymper hela tiden då vattenståndet sjunker, salthalten ligger på runt 40 procent och man kan faktiskt doppa sig här. Det gör min chaufför, han säger det är bra för hälsan.  

Här utvinner man naturligtvis salt, dels industriellt men också för hand. Här har nomadfolket Afar en viktig inkomstkälla. Längs vägen ser man kamelkaravaner lastade med saltsäckar. 

 Afarfolket är nomader, ordet Afar betyder ”de första”. De flyttar runt efter var det finns bete för sina djur och dagsarbete. Tillvaron är tuff då klimatet inte tillåter odling och skolgång blir det inte heller mycket med. 

Jag dealar om priset för en påse salt och några vackra saltkristaller.  

The Great Rift valley är platsen där man tydligt kan se de tektoniska plattornas förflyttningar som en bred spricka mellan klipporna. Två cm per år är förskjutningen. Utsikten över Tadjourahviken är hisnande, i mitten ligger Devil island med sin aktiva vulkan. 

Devil island är en mytomspunnen plats dit få fiskare beger sig. En gång i tiden upptäckte tydligen Jacques Cousteau ett obeskrivbart monsterliknande djur på botten. Han sänkte ner en bur med en död kamel, när buren halades upp var buren i bitar och kadavret borta … Tyvärr finns inga bildbevis från denna händelse, kanske är det myt, kanske sanning.  Dykning i denna del av Tadjourahviken ska annars vara i världsklass. 

Vandrarna, ja så oerhört sorgligt att se alla flyktingar som kommer från Etiopien, över bergen. De vandrar hela vägen till kusten, båt till Yemen eller Saudiarabien. Därefter med dödsbåtarna till Lampedusa i Italien. I Obock (nära Tadjourah) finns ett stort flyktingläger. 

Vi stannar för lunch, chauffören äter och försvinner bakom husknuten för sin bönestund.  

Nästa stopp vid en Afarby där släktingar till chaffisen väntar på den knippa khat han köpt. De visar mig hur de bor men vill definitivt inte bli fotade. 

Äntligen framme i Tadjourah, Djiboutis äldsta stad som under 1800-talet var bas för utskeppning av elfenben och slavar. Här ska jag relaxa 6 dar, men det blir inte alls som jag tänkt mej. 

Checkar in på Corto Maltese, enkelt rum, förvisso med havsutsikt men en skräpig strand. Jag äter fisk och ris och lägger mej i sängen som är så hård så jag lika gärna kunnat ligga på golvet. 

Sen följer dagar av svår magsjuka, nån vanlig turistdiarré är det inte och jag tar en tuk tuk till sjukan. Sjukan består av fyra militärtält mitt ute i ingenstans. I ingenstans finns ingenting. Laboratorium, utrustning och datorer, nope. Jag får dropp, tittar när vårdbiträdet sopar upp använda kanyler o förbandsmaterial. Här behandlar man mest malaria, denguefeber och näringsbrist. Mammor med slappt hängande spädbarn och feberskakande gamlingar kommer i jämn ström. 

Jag byter till grannhotellet, de familjedrivna Le Golfe, lite slitet men oerhört trevligt och mjuk säng. 

Blir ännu sjukare och tuktukar tillbaka till tälten och får annan antibiotika, min skolfranska testas åter. Mitt försäkringsbolag kräver fullständig medicinsk rapport med prover osv, försöker förklara att det inte går. Min tältdoktor skriver intyg för hand på ett halvskitigt papper, det godtas inte. Apotekens hyllor gapar tomma och jag får nästan-likadana-mediciner än de jag skulle haft? Puh. 

 Sover, äter vitt bröd o dricker coca cola. Tittar på havet. Pratar med de fjäderbeklädda invånarna. 

Det är last night with the girls på Le golfe, en ung flicka ska gifta sig i byn dan efter. Jag bjuds in och orkar sitta med en timme med dans och sång och vackert utsmyckade tjejer och kvinnliga släktingar. 

Dagen för återfärd med färja till huvudstaden visar det sig att färjan är inställd, Moussa fixar en bil och 4 timmar senare är jag tillbaka på City hotel. Något bättre och börjar kunna röra mej längre en 50 cm från närmaste toa. 

Marknaden i Djibouti är, tjaa, extremt rörig och med sopor precis överallt. Det stinker, ryker och är 35 grader varmt. Jag får direkt påhäng av en självutnämnd guide som ska visa hela släktens butiker. Jag köper en klänning mest för att bli av med guiden. 

Nåt slags system fanns det säkert på marknaden, ett virrvarr av gränder och lätt att gå vilse. 

Sophämtning hade nog skett förra året. 

Sista kvällen, tillbringar jag med Moussa, min superduper tourguide. Vi åker till Decan animal rescue center som är ett projekt som drivs av frivilligarbetare. Här tar man hand om djur som endera riskerar utrotning eller beslagtagna djur som tex geparden som oroligt vankar fram och tillbaka.  

Här finns piggsvin, landsköldpaddor och de grönaktiga somaliska aporna. Inträdet går till projektet. 

Djibouti levererade, Afrika är och förblir min plats på jorden. 

Följ Anna här:

• Webb
• Facebook

Anna Nilsson Spets

60+ årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Djibouti – eller Tant Anna reser till månen Fakta om Egypten – 30 saker du (kanske) inte visste 22 egyptiska gudar som kittlar fantasin Armenien – en ny destination för vinintresserade Allt om öl i Armenien – från smakbrickor till persikoöl