Gästskribent: Anna Nilsson Spets
När jag var ung, typ 100 år sen, gjorde jag en lång resa i Västafrika, det var dags att återvända. Google maps visar mej en yttepytteliten ö utanför Senegals kust. Min svaghet är just öar. Och kaffe. Och baobabträd.
Landar mitt i natten i Dakar, var är min skjuts?
Det står nog hundra karlar utanför, alla skriker TAXI TAXI!!! och viftar med armarna, internet funkar inte och min telefon vill inte heller verkar det som. En snubbe hjälper mig att ringa till boendet jag bokat, nattvakten vet ingenting om nån upphämtning. 55 kilometer längre bort ska jag och som stor förespråkare av säkerhet gör jag ett avkall och hoppar in i en svarttaxi med två unga killar. Det är nu precis vad som helst skulle kunna hända, jag har ingen aning om var jag är, vart jag ska eller vart de kör och allt är becksvart.
Svarttaxin hittar inte adressen förrän klockan fyra på morgonen och då vidtar betalningsdiskussionen som slutar med att jag ber dom dra åt fanders. Visste ungefär vad det kostade, de ville ha det dubbla plus 20 euro för telefonsamtal, no way.
Toubab Diablo visar sig vara en extremt dammig håla utan nåt att se eller göra. Jag lullar runt, vilar mej på airbnbboendet som är helt ok. Tanken var mest att göra ett mellanstopp här för att fortsätta söderut längs kusten. Vattnet är iskallt och stranden full med sopor.
Det är skriande fattigt och barnen är snoriga, har ögonsjukdomar och en o annan lus plockas ur kalufserna. Småhandel och fiske är levebrödet.
Följande destination är Joal-Fadithou, tar mej dit med en skrotfärdig taxi och chauffören har nog ett körkort från ett flingpaket. Mr Rastaman vrider på reggaemusiken och vi dammar fram ytterligare mil.
Joal-Fadithou är två sammanslagna städer, Joal ligger på fastlandet och till Fadithou tar man sej via en 400 meter lång gångbro. Checkar in på ett mycket simpelt ställe med vacklande el och dusch i form av en kallvattenslang. Utsikten över fågelsjön med dess rika fågelliv förtjänar ett par plus.
Själva stan är inget speciellt, en typisk kuststad som lever på fiske och sitt fiskrökeri som bolmar dag och natt.
Senegals äldsta baobabträd har mycket att berätta, kanske mer än den egenutnämnda guiden som vill visa mej trädet. Engelskan var hmmm, ganska begränsad och min franska likaså.
Trädet är 850 år gammalt och har en omkrets av 32 meter. Här har många viktiga beslut tagits, en naturlig samlingsplats för byinvånarna som år ut och in fått lyssna på historier och sägner. Just detta träd är ihåligt och var tidigare ett fängelse.
Jag klättrar in, inre måttet mäter 3 x 3 meter och fladdermössen flyger in och ut. En märklig känsla att stå inne i ett träd.
Det var värre när jag skulle ut.
Baobabträd tillhör de afrikanska skapelseberättelserna, varje land med dessa träd har sina stories. Baobab innehar en magisk kraft, man offrar till träden och de har alla sina egna namn.
Apbrödsträd är ett annat namn, alla delar används på ett eller annat sätt. Barken till medicin, fibrerna till rep och instrumentsträngar, växtsaften till klister. Frukten är nyttig och det rätt torra köttet blandas med vatten till en läskande dryck. Kärnorna kan ätas råa eller rostade till lika malas till mjöl. Och så gillar aporna frukterna, därav namnet.
Fadithou är intressant, den kallas för Snäckön för att människorna i hundratals år ätit snäckor och sedan använt skalen som underlag för stigar, vägar och som byggmaterial. Det knastrar under fötterna.
90 procent av innevånarna är kristna, resterande muslimer och med andra trosuppfattningar. Det finns både kyrka och moské och på begravningsplatsen ligger man tillsammans oavsett tro.
Harmonin på Snäckön märks.
Resan fortsätter till en annan ö med en högst oharmonisk historia.
BP säger:
Den delen av Senegal är en kopia på Gambia måste jag säga. Inklusive Toubab som vi hörde ur varenda Gambians mun i två veckor. Efter det var det väl bekräftad att vi var ”vita européer”…
Trädet var fascinerande. Det kan inte ha varit ett ”bekvämt” fängelse, men den ytan…
Svarttaxi och svarta hyrbilar/mopeder var en självklarhet i Gambia också. Fördelen där var att alla pratade engelska. Tror att dessa två länder låg i en fejd i början på 1980-talet, för jag minns att senegalesiska soldater hade en stor kasern i huvudstaden Banjul.
Bilden på det tre herrarna är en höjdare. De ser ut att ha fått sina ”accessoarer” från tillresta ”toubabs” bland annat från Skottland och Sverige;-)
14 november 2023 — 19:06
Anna Nilsson Spets säger:
Hej ! Tack för att du läser igen… Jag har nu aldrig varit i Gambia men har förstått att länderna har likheter. Herrarna var också mycket trevliga ! Ha det gott
15 november 2023 — 6:06