Meny Stäng

Från Sundbyberg till Sigtuna – ett besök på Sigtunastiftelsen

Annons

Gästskribent: Christina Gripenberg

Närmare bestämt till Sigtunastiftelsen. Det är en resa på 1,5 timme, först med pendeltåg sedan med buss. Från norrförort till staden vid Mälaren som grundades runt år 980. Sigtuna var en av de tre första städerna i Sverige på den tiden och Sigtunastiftelsen är borgen som sedan 1917 tronar på dess höjd.

Twittra
Dela
Dela
Pin
Dela
Dela

Jag kliver av bussen på vägen precis nedanför den borgliknande byggnaden och tittar upp mot kullens topp där Sigtunastiftelsen ligger. Mellan de gröna talldungarna skymtar jag dom gula fasaderna. Äntligen här igen!

Ända sedan jag var här första gången en sommar för något år sedan har suget funnits kvar i mig att återvända. Nu har jag gjort slag i saken och redan när jag något flåsande tar stegen uppför stentrappan mot huvudbyggnaden, så känns det speciellt, ja nästan lite heligt.

Det är något unikt med detta ställe och jag ser fram emot att vistas här, om så bara för en natt. Septembervinden susar lätt i tallkronorna och det vilar en naturlig frid här. Solen skiner på fasader, granit och tegeltak, jag går in genom porten.

Sigtunastiftelsen

En labyrint som liknar livet självt

I receptionen får jag nyckeln till mitt rum och en förklaring hur jag hittar dit.

Du tar trappan eller hissen till tredje våningen, går till vänster, svänger sedan höger, går till slutet av korridoren och rundar hörnet.

Sigtunastiftelsen är inte som andra ställen. Det är fullt av vinklar och vrår. Det kan ta flera vistelser innan man hittar rätt. Här är det inte heller meningen att man ska ha bråttom. Tvärtom så får själen ro på denna plats och man saktar ner och låter lugnet infinna sig.

Stiftelsens arkitekt John Åkerlund beskrev Sigtunastiftelsens särprägel med vindlande trappor och en känsla av att inga räta vinklar finns med själva livet – ”I livet finns inga räta vinklar, i livet går man ibland vilse”.

Skrivbord, vita lakan och Mälarvy

Rummet Bisäter som fått sitt namn efter Sigtunastiftelsens första husmor Lisa Biberg är ljust och ljuvligt med vita gardiner och rosenmönstrade tapeter. Det andas nationalromantik med sin enkla inredning och färger i lindblomsgrönt, sommargult och gräddvitt. Jag tänker på konstnären Carl Larssons målningar och interiören från konstnärshemmet i Sundborn. Genom fönstret ser man ner över rosenträdgårdens prakt.

Rum

Här på Sigtunastiftelsen har så många författare, poeter, konstnärer och skribenter vistats att man inte längre vet hur många dom är men en sak är säker, att detta är ett författarnas vattenhål! Här andas väggarna litteratur, konst och kultur.

Jag öppnar det andra fönstret som vetter mot Mälaren och hakar fast med haspen. En ny vind blåser in och för ett dygn ska Bisäter bli min alldeles egna lilla skrivarlya.

I sällskap av rosor

Sigtunastiftelsen ser ut som en blandning av en svensk borg och ett italienskt medeltida kloster. Den har en grund av svensk granit, är byggd med vackra arkader och bågar. Det finns en innergård med gångar utmed husväggen, i mitten en grönskande trädgård med fontän som porlar lätt. Här blommar lysande röda rosor och innergården har därav fått namnet Rosenträdgården.

I gångarna runt trädgården finns stolar och bord utplacerade för den som vill njuta av en lunch i rosors sällskap eller bara koppla av med en kopp te och en god bok. Det här är sinnebilden av klosterromantisk miljö, en sann Lisa för själen tänker jag och sjunker ner i en stol med känslan av att nästan befinna mig i en annan tid på en plats långt borta.

Sugtunastiftelsen

Mångfacetterad mötesplats

Redan från starten 1916 med Manfred Björkquist som ledare och initiativtagare har Sigtunastiftelsen fungerat som en mötesplats där samtal ”över de stora gränsfrågorna” var det centrala. Än idag är just den nyfikna, öppna och respektfulla dialogen och mötet mellan människor grunden för verksamheten.

Här finns bland annat hotell, konferens, restaurang och ett anrikt gammalt bibliotek med rariteter från 1500-talet och med en interiör som för tankarna till Harry Potterfilmerna. Utbildning, forskning och kultur är byggstenar för verksamheten och det märks tydligt på det fullspikade programmet som ges ut i kalendern.

I stora samlingsrummet och i kapellet hänger sedan en tid tillbaka en utställning med foton tagna av Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare som 1961 omkom i en flygplanskrasch. Imorgon avslutas utställningen i Stora Salen med författarsamtal och föreläsning om Dag Hammarskjöld av brorsdotterdottern Caroline Hammarskjöld.

Författare har genom åren haft Sigtunastiftelsen som en samlingsplats, inte minst genom stipendier som delas ut till upp till fem författare varje år. Stipendiaterna får bo på gästhemmet i tre veckor.

Gunnar Ekelöf är en författare som blivit förevigad här på stiftelsen med det så kallade Gunnar Ekelöf-rummet. Ekelöf var en av Sveriges främsta och mest inflytelserika författare och poet. Han blev invald i Svenska Akademien 1958. Avsikten med Gunnar Ekelöf-rummet är att för framtiden bevara delar av författarens arbetsmiljö med de böcker och övriga inventarier som fanns i hans hem.

Ja, här finns många rum och utrymmen att upptäcka. Stannar du en stund här i den svensk-italienska klosterborgen kan du resa iväg både på utsidan och på insidan. Gränser suddas ut och möten inträffar, det där mötet du inte visste hur det skulle se ut eller bli men som Sigtunastiftelsen så öppet och generöst bjuder in till. Det blir ett möte med dig själv och dina sinnen.

Sigtunastiftelsen

Då, nu och framöver

På kvällen blir det middag med passande vitt vin i glaset. Även gommen får ta del av det goda här. Jag går tillbaka till min lya, ser månen lysa genom fönstret och kryper till sängs.

Det blir Aurora över Sigtunastiftelsen och morgonsolens ljus får tallstammarna att lysa oranga. I matsalen serveras frukost. Jag tar med mig en kaffekopp upp på rummet och slår mig ner vid skrivbordet. Dags att väcka liv i skrivarlust och gener som faktiskt finns där i släktleden.

Jag skriver ett brev till min syster och berättar att det kanske är dags att återuppliva slumrande kreativitet och att jag vill åka hit igen tillsammans med henne.  På något vis passar det bättre att skriva ett handskrivet brev än att skicka sms. Brevet tas om hand i receptionen av vänlig personal och kommer postas imorgon.

Av olika anledningar har här givits upphov till fler brev än bara mitt. I filmatiseringen av Alex Schulmans roman ”Bränn alla mina brev” utspelar sig ett verklighetsbaserat drama om en kärleksaffär mellan författaren Sven Stolpes hustru Karin Stolpe och Olof Lagercrantz som inleds på Sigtunastiftelsen under 1930-talet. Det blir en passionerad och dramatisk berättelse men också en historieskildring över hur det såg ut här på den tiden och fortfarande gör. Det är kanske det som skapar den unika känslan av att vistas på Sigtunastiftelsen.

Den historiska miljön finns kvar samtidigt som verksamhetens utbud är anpassat till nutida behov och önskemål. Här känner jag mig liksom intellektuell och bildad fast att jag inte är det. Inspirationen väcks till liv och jag vill helst bara skriva, läsa böcker, betrakta och dofta på rosor. För någon som ofta känner sig som tjuren Ferdinand som trivs bäst under eken, så passar Sigtunastiftelsen alldeles förträffligt som en plats för både retreat och bildning.

Min vistelse är över för den här gången och resan tillbaka till Sundbyberg har börjat. Jag går stentrappan ner mot bussen och längtar redan tillbaka, tacksam för att det finns en plats som den här, en skönhetens rofyllda plats gömd bland tallarna på en kulle i Sigtuna. Jag kommer tillbaka framöver.

Christina Gripenberg

Följ Christina här:

Sverige

Christina Gripenberg

Nyfiken och kreativ skribent boendes i Sundbyberg strax norr om Stockholm. Att skriva har varit ett intresse ända sedan barnsben. Skrivandet passar mig utmärkt som kreativt uttrycksmedel. Jag vill upptäcka livet och världen i litet som stort och skriva om det som fångar min uppmärksamhet. Min önskan är att både inspireras och inspirera läsaren.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev