Från landkrabba till långseglare

Skribent: Anki Palerby Hjelmqwist

I Marina di Ragusa på Sicilien, som är hamnen där vi övervintrar nu, hör vi ofta olika berättelser om hur folk blivit långseglare och hamnat just här. Ibland tack vare övertygelsen om att ”det låter som ett härligt liv” och utan tidigare seglarerfarenheter. För andra är det en dröm man närt länge, som sedan fått växa fram.

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Innan jag träffade min Kapten hade jag aldrig kunnat drömma om att bli långseglare och bo på båt. Jag var verkligen ingen båtmänniska och tyckte att seglare verkade vara ett särskilt släkte. Det fanns heller inget lockande i att vistas i en lutande båt i blåst, långt ute till havs.

Men hur blev jag då långseglare och hur hamnade jag just här?

Självklart har olika faktorer bidragit till det. Först och främst träffade jag en Kapten med egen båt som sommarseglat under större delen av sitt liv. Sedan följde år av semestersegling, så som den kan se ut för oss nordbor med begränsat antal lediga veckor och med väder som ofta lämnar mycket att önska.

Med åren växte en ny längtan, den om ett liv långt från ”hamsterhjulets” vardag, ofta fylld av frustration över tiden som aldrig räcker till. Efter våra semesterveckor till sjöss varje sommar började jag sakna att vistas i naturen dagar i sträck och känna vinden i ansiktet.

Men det som plågade mig allt mer för varje år var vetskapen om att jag måste vara född på helt fel kontinent! Hopplös ovän med klimatet jag landade i avskyr jag att frysa och både kylan och mörkret dödar mina livsandar varje vinter.

Men jag tar det från början; Landkrabban och Sjöscouten                                                               

När jag ska beskriva oss brukar det vara med ord som sol och måne, känsla och förnuft, eller totala motpoler. Mer olika kan två personer knappast bli, men vi lär oss av varandra hela tiden och vi behöver ständigt träna på att kommunicera för att förstå hur den andra tänker.

Trots våra olikheter finns det en väsentlig sak som förenar oss; vi älskar både lugnet och äventyret ombord på vår båt. Den magiska kombinationen får vi som långseglare.

Jag är Kolbäckaren, tillika den västmanländska landkrabban, som är uppväxt på hästryggen och som alltid har älskat att resa. Trots total avsaknad för den typen av spänning under uppväxten har jag som vuxen provat att hoppa fallskärm, haft fyra motorcyklar, åkt skidor utför utomlands och tagit dykarcertifikat.

I relationen med min Kapten är jag den orädda med gasen i botten och den som får fantastiska idéer, som helst skulle ha genomförts redan igår. Kanske besitter jag inte alltid en så stor portion tålamod och konsekvenstänk, men jag tränar på det.

Min Kapten är ursprungligen från Hammarö utanför Karlstad och har seglat sedan han som tioåring gick med i sjöscouterna. Han är ingenjören som till vardags arbetade med uppdrag där säkerhet är A och O och han är även en trygghetsknarkare privat.

I vår relation är han handbromsen, den som kollar fakta, som läser på och beräknar och som gärna vill ha både hängslen och livrem. Och fallskärm. Och krockkudde. En tryggare kapten ombord är svår att hitta och det finns alltid en plan B – och ofta även en C. Det kan bli jobbigt för honom att göra saker han inte gjort tidigare och avsaknaden av ett facit kan stressa honom rejält.

Själv började jag segla när vi träffades 2012. Det är därför lätt att tro att långsegling var Jannes stora dröm, men så var det inte. Han hade kunnat fortsätta att segla i Stockholms skärgård om somrarna och varit mer än nöjd med det.

Det tog därför tid innan han förstod att jag menade allvar när jag år efter år i slutet av varje segelsemester sade ”Nej, vi styr ut på havet igen! Vi seglar inte hem!” när fören ställdes mot vår hemmahamn i Mälaren. Långsamt började drömmarna gro, tänk om vi kunde ta ledigt från våra arbeten för att vara borta ett helt år!

Kaptenen ansåg att vi först var tvungna att göra vår ”hemläxa” innan vi kunde planera vidare. Vi började segla längre och över öppet hav. Det kändes både stort och väldigt spännande första gången vi seglade till Gotland, Janne hade bara kustseglat tidigare och jag var sjösjuk precis hela tiden.

Vi nattseglade och seglade till andra länder, fast på närmre håll än de jag drömde om. En sommar gjorde vi Ålands skärgård, nästföljande Estland och Lettland, för att året därpå segla till Litauen, Kaliningrad och Polen. Jag tog kustskepparintyget och Janne gick kurs hos Oceanseglarna. Vi bytte båt och gick långsamt från dröm till plan.

Lazy alias Grodan

2018 hittade vi vår ”Segla långt bort och länge”-båt, då med namnet Filippa III. Hon är en Dufour 385 GL från 2005 och fanns i Karlstad, Kaptenens barndomsstad. För honom var det idel flashbacks att komma tillbaka till sina gamla farvatten.

Vi seglade hem henne över Vänern, via Göta Älv ner till Göteborg och sedan vidare efter både den svenska och danska kusten. Varvet runt södra Sverige tog som planerat alla semesterveckorna den sommaren. Under hela den säsongen gick båten under namnet Åbäket, då Kaptenen tyckte att hon var mycket bängligare och mer svårmanövrerad än vår tidigare båt, en Hanse 331. Däremot seglade hon bra och vann sakta men säkert våra hjärtan.

Året därpå fick vår nya båtkärlek namnet Lazy (+ en grodemoji), både för att det är ett roligt namn, för att jag alltid älskat grodor, för att det är en fransk båt och för att Mälaren i folkmun kallas för Grodhavet. Grodan blev självfallet det nya smeknamnet på vår stolthet.

Ett tjänstledigt år

Trots att vi började känna oss hyfsat förberedda mentalt var det tungt med allt som skulle fixas före avfärd. Vi hade många bollar i luften, som att begära tjänstledigt, leta och fixa försäkringar både för oss och båten, utrusta Grodan med det nödvändigaste, tömma huset på ”det här behöver vi inte”-prylar och personliga ägodelar, omplacera katten, hyra ut huset, ta farväl av nära och kära och så vidare. Den sista bilen såldes på kajkanten några timmar innan avfärd!

Parallellt med allt detta fortsatte vi våra ordinarie heltidsarbeten nästan ända fram till avfärd och vi flyttade ombord först på själva avresedagen. Med facit i hand är det något jag starkt vill avråda ifrån. Det är bra att ha ett datum för avresan, men det hade hjälpt oss massor både att flytta ombord och att avveckla oss själva som anställda långt tidigare.

Så var det äntligen dags att kasta loss, med ”Söderut!” som den enda färdplanen. Vi hade fått tjänstledigt från våra arbeten under 13 månader och hade länge längtat efter äventyren på haven och alla nya miljöer, upplevelser och möten på land.      

Nu var vi där – mitt i drömmen! – och det blev precis så härligt, jobbigt, spännande, underbart och intressant som vi trott och hoppats! Vi lämnade Västerås och seglade längs Atlantkusten ner till Kanarieöarna där vi övervintrade, för att sedan ta oss norr ut igen via Madeira, och in i Medelhavet.

Jag tycker det är roligt att laga mat och allra helst ska matlagningen ske utan stress. När vi började segla tillsammans tänkte jag att det inte fanns någon anledning att äta sämre ombord än på land, trots gasolspisen med endast två plattor. Dagligen delade jag uppdateringar på sociala medier och det blev en hel del matbilder. ”När kommer båtmatsboken?” var en ständig fråga från olika följare och det väckte min lust att skriva en receptbok för seglare.

Jag var också nyfiken på vad andra båtmänniskor äter till sjöss. Min bokidé byggde på tanken att dela olika seglares recept och samtidigt berätta lite om personerna bakom dem. När vi träffade andra långseglare bad jag dem därför att låna ut sina favoritrecept. Utan att tidigare haft en tanke på att skriva en kokbok växte idén fram, och framför allt hade jag plötsligt tiden att skriva den! Så nu äntligen; i mars 2025 släpptes min båtmatsbok ”Ruffhäxans bästa mattips”, utgiven av Vibery Press.

Året ombord gav mersmak. Jag hoppades vi skulle släppa taget om vardagen hemma för gott redan då, men så blev det inte. Vi lämnade Grodan på spanska solkusten för framtida semesterseglingar och flög hem för att återgå till våra tidigare liv under två år.

Det gick så där. Ständigt gjorde sig längtan ut påmind. Jag saknade att leva mitt i väder, vind och natur och detsamma gällde för min Kapten. Minst en gång i veckan ställde vi frågan ”Vad gör vi här?” Efter en hel del räknande insåg vi att vi hade råd att släppa taget, trots ännu ej uppnådd pensionsålder.

Att fortsätta hyra ut huset var en del i att få ekvationen att gå ihop, att fortsätta jobba deltid online en annan. I början av september 2024 lämnade vi vardagen och livet i Sverige och mönstrade på, utan ett slutdatum!

Att leva ombord

Det går snabbt att vänja sig vid att leva ombord. Man börjar snart känna in varandras rörelsemönster och det blir som en stilla dans. Seglingen är oftast en njutning, med obegränsat med tid kan vi invänta tillräckligt bra väder för att det ska bli en bra och säker seglats – och lika härligt som att segla är det att komma i hamn.

Det där första året ombord lärde mig vikten av egentid och det var vad jag längtade mest efter när vi mönstrade av. Nu när vi ligger still i samma hamn över vintern ser jag till att göra saker på egen hand, och jag vet att det också gör min Kapten gott när vi är ifrån varandra ibland. Samtidigt är det härligt både att ha gemensamma intressen och att hitta nya hobbies tillsammans.

Jag har läst att långseglare snittar på att segla tio procent av tiden och det stämmer säkert. Stannar man i samma marina länge dyker många nya möjligheter upp, helt annorlunda mot när man ständigt är på väg.

Vi har börjat vandra flera gånger i veckan i en grupp med folk från olika länder. Ett annat intresse jag fått är att spela padel. Även där är vi ett dynamiskt gäng från jordens alla hörn. Är man öppen och kan ta initiativ blir möjligheterna oändliga. Det viktigaste är dock att vara en ja-sägare, då öppnas många nya dörrar.

Har vi saknat livet där hemma sedan vi ”klev av”?

Nej, inte en sekund har vi längtat tillbaka till vardagslivet med all stress, eller till kylan och mörkret. Visst saknar vi våra nära och kära, men tröstar oss med kvalitetsumgänge på ett helt nytt sätt när vi väl träffas. Då anstränger sig alla och avsätter tid för att verkligen kunna umgås så mycket som möjligt.

Förutom att ha fått mer kvalitetstid med de vi älskar har vi också plötsligt blivit MILJONÄRER i tid! Eftersom andra långseglare vi träffar är i samma situation kan vi nära våra nya vänskapsrelationer och lära känna varandra mycket snabbare än när vi träffar nya vänner i Sverige.

Tvärt emot vad vi gissade tidigare går det därför fortare att få värdefulla relationer med andra, i det liv vi valt att leva nu! Och med handen på hjärtat är det väl just det livet handlar om?

Följ Anki här:

• Instagram
• Webb

Anki Palerby Hjelmqwist

Anki är frilansskribent, författare och digital livscoach som älskar att resa. Hon har bott i olika länder, såsom Libanon, Polen, Egypten och Marocko, och har senare i livet blivit långseglare på heltid (trots sin återkommande sjösjuka!), efter att ha träffat maken Janne. Med båten Lazy Frog har de seglat från Sverige ner efter Atlantkusten, över till Kanarieöarna och Madeira och de befinner sig just nu i Medelhavet, på Sicilien. Häng med henne på äventyr, både på land och till havs!

Du kanske också gillar:

Att åka på seglingsresa – 3 resmål vi drömmer om Utsikt från cockpit – en annorlunda flygresa Inspelningsplatser för filmer och TV-serier – 10 platser att besöka Reseplaneringsstadiet – Tant Anna och googlandet

5 städer som förknippas med casino

Verkligheten när det gäller att ta semesterlån